Det är verkligen sant. På samma sätt som värmen får smaklökarna att övertala förnuftet att amerikanskt imperialistbudweiser är godare än tjeckiskt kulturöl lämnas det musikaliska omdömet tillfälligtvis hemma när sangria och vindruvor packas ned i picknickkorgen. Sommaren är en årstid för blaskig reggae, hjärndöd akustisk pop och Tomas Ledin. Att tillochmed en kräsen storkonsument som undertecknad faller till föga blev klart idag när jag jobbade en av mina sista dagar på sjukhuset. Lunchen skulle dukas, och jag slog på dansbandskanalen - ett självklart val denna fuktvarma söndagförmiddag. Efter Som En Vind med Edin-Ådahl, Smokies enda hitlåt och en ovanligt nasal sångare framförandes okänd men igenkännbar dansvänlig melodi var tårarna inte långt borta, mitt huvud fylldes med tankar om livets förträfflighet och hösten, med dess obligatoriska skygglappsdjupdykningar i musikens periferier, kändes så långt borta som aldrig förr.